Jag hade planerat att skriva massa dravel om mig. Om mitt möte med psykologen idag. Hur upp- och ner allt känns och hur satans svårt saker kan bli. Jag hade tänkt att berätta för er, en gång för alla, en första- och en sista gång om de som format mig och gjort mig till denna destruktiva varelse. Hade tänkt försöka förklara hur jäkla omöjligt det känns, men hur satans gärna jag ändå vill, hade tänkt berätta om akupunkturen och att jag kände för att resa mig upp och gå från psykologträffen idag.

Men så läste jag ett inlägg av en bloggkompis och kom av mig. Hennes väg till barn var också lång, längre än vår, hon fick sin pojk för 2 år sedan och jag har följt henne sporadiskt under några års tid. Sedan dess har hon drabbats av cancer och i dagarna har hon fått veta att hon har kort tid kvar. Mitt mammahjärta dör. Hennes son... Hennes mammahjärta. Hennes man som blir kvar. Ja.. jag blir illamående av ångest för deras skull. Fy fan vad fel.

Ni hittar hennes blogg här;
https://jagtankerintedo.wordpress.com/

Det får räcka så. Mig får vi ta en annan dag.