Igår berättade granntanten för mig att hennes barnbarn dog för ett antal år sedan. Hon pratade om sorgen och om den tuffa tiden efteråt. Om barnbarnets mamma och hennes svåra kris som följde.
Kanske bidrar den oerhört tragiska historien till att jag kånner mig lite kärare i mitt barn just idag. Ibland är det så tycker jag. Kärleken kramar om en alldeles särskilt mycket och hjärtat slår volter av blotta tanken på sitt barn. Stoltheten vet inga gränser och om en kunde så skulle jag äta upp henne för hon är så jädrans go.
Granntanten säger nästan varje dag "men är hon alltid sådär glad?" "Jag tycker att du är fantastisk du lilla vän" medan lillan sjåpar sig med tillgjorda skratt och titt-ut bus över staketet.
Igår kväll sprang hon blöjfri (barnet alltså - inte tanten) och kärleken liksom knep i hjärtat. Och så som jag kände då vill jag känna alltid. Älskade barn, jag ska förändra mig. Jag lovar. Ett förflutet kan en inte ändra på men nutiden kan en faktiskt påverka. Jag ska göra det för dig. Älskade barn.
Oj. Nya psykologen. Ord och inga visor. Jag är destruktiv och misshandlar mig själv. Det ska jag sluta med. Bara jag kan förändra. Hjälpa mig själv. Jag ska verkligen försöka. Nej. Jag ska fan lyckas.
Om 4-6 veckor kliver jag ut som en ny mänska. Och det börjar idag. NU.
I can fuckin' do it.
Jag förstår ju nu varför det hela tiden går på tok. Med såhär höga halter av stresshormon i kroppen så är det omöjligt att vila, jag mår dåligt då. Inte konstigt att jag varje gång som jag mår lite bättre kör slut på mig alltså, jag jagar ju bort stresskänslan i kroppen genom att göra, göra, göra -vilket istället leder mig rakt i gapet på utmattningen. Nu är det ju tyvärr så att detta även leder till ångest. Och fy fan vad vidrigt det är.
Jag som är livrädd för medicin undrar därför om någon vet något naturläkemedel som är ångestdämpande? Eller något annat som jag kan göra för att lindra skiten?
En bra läkare idag. Det är sällsynt. Tack gode gud för att hen var bra. Det var viktigt för mig.
De flesta proverna ser bra ut, nästan alla faktiskt. Det som ser riktigt risigt ut är stresshormon.. Läkaren sa att hen visste redan vi träffades att detta var en patient med svår stress. Jag började gråta. Hade förstås inte önskat mig någon livslång fysisk sjukdom men ändå. Den där satans stressen förföljer mig.
Läkaren frågade vilken typ av behandling jag fick under min krasch. Och blev förvånad av mitt svar. Ingen egentligen. En misslyckad medicinering (som gjorde mig sjukare) och en samtalskontakt som jag ordnat själv pga vår då, ofrivilliga barnlöshet. Tydligen borde jag ha fått annan hjälp ochcde borde då ha avhjälpt mig från att ha dessa höga nivåer av stress i kroppen idag.
Läkaren undrade om jag hade fått kortison innan de satte in levaxin för sköldkörteln. Det hade jag inte. Det var tydligen fel det också.
Jag känner mig rätt bitter när jag tänker på det. Så många fel som gjordes då - påverkar mig idag.
Jag förstår att det inte är någon idé att grubbla i det. Nu måste jag se framåt. Men ändå.. ja ni vet. 2.5 år är lång tid och om saker hade gjorts annorlunda då...
Slutligen sa läkaren att jag behöver ordentligt med stöd nu. Att min kropp är superstressad och skjuter ur sig stresshormon i alldeles för höga doser och att hon förstår att jag mår dåligt. Hen sa också att jag måste trappa upp låååångsamt med jobb framöver. Annars kommer jag bli pangsjuk snart igen. Utan tvekan sjuk igen. Oj. Tufft att höra. Jag trodde att jag var friskare än så.
Blir rädd för att fastna här och aldrig ta mig ut. Rädd för att jag förstörde min kropp och hjärna i min iver att jaga tiden och att det aldrig kommer fungera igen. Rädd för alla sjukdomar som ploppar upp, för att bli fast i ett ekorrhjul av sjukdomar och aldrig lyckas bli frisk någon längre tid. Livrädd för att behöva leva såhär. År ut och år in.
Som ödets ironi att jag kände mig odödlig och full av kontroll tidigare, att jag trodde mig orka mer än andra och stå pall för lite mer. Min övertygelse bottnade i att inställning avgjorde mycket och att många sjuka skulle kunna bli friskare om de bara t.ä.n.k.t.e annorlunda.
Livets skola lärde mig annorlunda. Så fel jag hade.
Imorgon ska jag till specialistmot för sköldkörteln och få reda på provsvar från 10 rör blod (!) Många hoppas att svaren på mitt jäkligt dåliga mående ska finnas där, som att det vore bättre än ett bakslag i utmattningen. Jag vet inte egentligen..
Stressen i att föräldraledigheten tickar på medan jag är sjuk gör sig påmind. Stressen över att sambon tvingas jobba på ett jobb där han inte trivs och över att han behöver gå på knäna för att jag är sjuk. Över att han inte får vara föräldraledig, något vi hade bestämt att vi skulle dela lika på. Mina föräldrar har under de senaste dagarna tagit hand om Lillan, tacksamhet brottas mot de dåliga samvetet över det som egentligen borde vara mitt "jobb". De där känslorna av otillräcklighet pockar på alltså..
Efter morgondagens möte funderar jag på att gå till vårdcentralen och försöka bli sjukskriven en period. En kortare hoppas jag. Då får sambon vara hemma, han slipper att göra allt samtidigt som han jobbar och mina föräldrar kan avlasta honom då och då istället för hela tiden. Men saken är den att jag hatar att be om sjukskrivning.. Hatar att bli bedömd och att övertyga någon om min ohälsa. Som att inte min egen kännedom var tung nog liksom.